mandelmasseprincipen

man kan uppföra sig, hålla på sitt och vara exempelvis måttfull. man kan känna efter lagom mycket och dosera pepp eller lidande efter vad som är lämpligt ur harmoni- och eftertänksamhetssynpunkt. jag jobbar inte så; de kallar mig bullterriern. jag har för mycket kärlek i mig och den måste ut, ut. nästan alltid också. jag har jämt gått runt med känslan att ingen egentligen orkar med mig. boo fucking hoo. jag försöker inte göra en poäng av att det på något sätt skulle vara synd om mig för det (fast det är det ju), utan jag tänker samtidigt att det är rätt spexigt. jag är en vandrande skramlande cirkus. ända sedan mellanstadiet har de lagt sina huvuden på sned, tittat storögt och fascinerat på mig samt yttrat dessa ord (på utandning), "du är så SJUK i huvet..." nåja. det kan ni vara själva osv. man måste ju bli sjuk i huvudet av att vara så urvisset genomtråkiga som ni. okej skit i det. men de har sagt det med kärlek också, vissa av dem. de har sagt det och låtit förtjusta, sagt till mig att om jag var en hund skulle jag vara en bullterrier, den lyckligaste av dem alla, som springer runt och runt, hälsar och slickar på alla, yr i huvudet av glädje och sen pang somnar utslagen på köksgolvet. fint! jag är gärna sjuk i huvudet om det betyder att jag tänker, pratar, sjunger, målar, skriver och älskar i 3D. alternativt har jag någon bokstavskombination men det förtäljer icke historien.

poängen II: varför tygla sig. varför hålla sig på mattan/i schack/i nackskinnet/på replängs avstånd. om något är bra eller gott eller fint eller kul, så allt genast då, eller? alltså, mandelmasseprincipen, man fångar inte dagen för det är dödstöntigt men man gör det man tycker om, mycket, ofta och länge. så jobbar jag. med den risken att saker sprängs i ansiktet på mig och jag har givetvis inte SKINN PÅ NÄSAN tillräckligt för att ta sådant med exempelvis en klackspark eller så. men jag har tålamod med mig själv, det tror ni inte, men det har jag, och jag kan ta mig själv på promenad upp i redbergsparken och kontemplera skiten. vilket jag gör. vilket ger mig tid och plats i skallen. vilket gör mig snäll och lugn. vilket gör mig glad. samsara! transcendens! dessutom lär jag mig med tiden (tack gud för att du äntligen gjort mig om inte gammal så ändå sjukt mycket bättre) att saker inte sprängs när jag tror att de skall sprängas. de gör liksom inte det. jag talar mycket om detta med min syster; vi är lika förstummade båda två. vi fattar ingenting. vi tittar på varandra och undrar mycket vem som är dummast. vi håller käften, står ut med lyckan och slår på en naturfilm om valar. sedan citerar vi muminböcker och blir ännu dummare än förut.

poängen III: såna som jag skall hålla sig inomhus när den första novemberdagen blåser in över gbg med kalla ilar (ni vet vilka ni är, och jag vet vilka ni är). de skall ljuga sig genom morgonens seminarium, sätta sig på första bästa vagn och fara hem till redbergslid. de skall lyssna på gaby and the guns: drake alldeles för högt i lurarna, skriva oförskämda ord till sina pappor i wordfeud, och de skall trava upp för sista backen och konstatera att asken har tappat alla löven nu och stora lönnen också. de skall kura med en kopp kaffe, tända ljus och börja ljuga ihop en hemtenta. och de skall spinna som kattor när långa främlingar kommer hem och rufsar dem i håret. mandelmasseprincipen.