okej. sondmatning och tvångströja är på gång, jag ser ljuset
osv. man kan balla ur för mindre, exempelvis för att ens liv är genomvisset;
det lider av tristess och kan få för sig att det vore romantiskt och filmiskt
att hoppa från angeredsbron (det vore det inte). men det gäller inte mitt – tvärtom.
alltså ballar jag ur. så mycket jag orkar också. blodet isar sig i mina ådror,
mitt antilophjärta skenar och det svartnar för ögonen. jag fattar absolut
ingenting. det är ett slitigt jobb att vara så dum i huvudet som jag. och
verkligen. först tänkte jag, ”sofia, jag kan se, ljuset åter...” men nu vill
jag dunka huvudet i väggen och stamma tills drömmen spricker och det visar sig
att det var just en dröm och inget annat exempelvis allt man någonsin velat ha.
shit motherfucker fuck shit. fuck peace. och vem vinner på det här.
undantaget mig själv som ungefär kommer kasta mig i havet eller registrera mig
på en nätdejtingsajt, kommer samtliga berörda parter att höja ett ögonbryn, ta
en klunk starkt kaffe och blåsa ett par rökringar. de lägger huvudena snett
bakåt, puffar ringar på mjuk utandning och tänker typ såhär, ”sånt är livet”,
”mister dig en står dig tusende åter”, ”allt har sin tid” och ”skit i det, nu
tar vi en öl”. nog för att vi tar en öl... men, jag tänker, i ett stilla rus av
morfin och grönsakssoppa genom sondmatning, ”fuck! fuck you. fuck me. fuck old people. fuck children. fuck peace! fuck peace...” jag sluter mina ögon, sjunker djupare ner i soffan och känner
mig som sarah palmer dagen efter att de funnit laura på den steniga stranden.
eller, jag åker tåg en förmiddag i sena oktober. ser en räv
trava över åkrarna någonstans efter alingsås. solen försöker sila sitt ljus
genom pärlemorgrått dis. och jag överdriver inte nu, det är så underbart
magiskt vackert ute att man smäller av. okej jag ljög, det finns ingen räv. men
det KUNDE ha travat en ruggig gammal rävhona över åkrarna! hon skulle ha hetat
emma. och hon har haft en lång natt. hon har slagits mot ugglor. hon har
skallat den hjärndöda vallhunden på gården med alla höns. hon har halkat
och av misstag doppat tassarna i en lerpöl när hon skulle nappa tag i en tjock
råtta (råttan smet, OCH kallade henne jävla idiot). hon är vresig och
vill hem till sitt gryt och kolla på skräpteve. hon får det! jag gillar att jag
får se henne just i den där sura språngmarschen över sista åkern innan hon
muttrande slinker ner i hålet bakom de höstgula bokarna vid dammen. det VAR en
lögn, men fatta vad fint om det ändå inte var det. jag fattar, för jag ljuger
så att öronen flaxar på mitt huvud.
om jag får sitta uppe i redbergsparken med helly hansen,
tvångströja och grönsakssoppa i ett rör, sitta där i tre
dagar, försmäktandes och svärandes. då kanske jag lugnar ner mig. vem vet; jag
kan lika gärna gå upp i en blårandig liten rök. men man måste ju försöka. extra
allt, genast och omgående, för aldrig har jag behövt tvångströjan mer. lägg den
på lådan nu, jag hämtar ut den i övermorgon. jag skall dricka nybryggt kaffe,
kisa i morgonsolen och läsa PS. jag skall fnittra på gbgska och rosta bröd i
all förnöjsamhet. sedan skall jag dra tröjan över mitt arma huvud, lägga mig i
fosterställning i stora mjuka 1,40-sängen med turkosrandiga lakan, sätta på P1
och sjunka i dvala. jag ska kontemplera de senaste veckorna i mitt så kallade
liv, jag skall förlåta mig själv för min otillräcklighet, jag skall somna till
ljudet av land- och sjöväder i P1. hejdå och vi ses nog på andra
sidan... då tar vi fram våra dufflar ur vintergarderoben och knäpper dem ända
upp i halsen, och tillsammans skall vi se på när november smyger in över gbg
med långa tysta andetag, en mjuk dimma, en grå slöja av sömn, tid, hemligheter.
jag sitter med tvångströjan alldeles tryggt omtvinnad runt min sparvkropp,
hjärtat kan inte fly någonstans då, jag sitter stilla och blundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar