mina kjolar är mörka, de flaxar i en smetig och alldeles för varm vintervind. fönvinden blåser och jag flaxar med. dramatiska tygsjok som sveper upp över himlen, den blir sammetsgråblå och ni tänker, det blir oväder. var jag går slår ovädret i trädtopparna och får grenarna att skaka. de är kala men alls inte frostiga som de borde vara; de borde lysa upp mörkret med snökristyr och rosetter av is. var jag går fryser marken under mig men runtomkring är det samma varma smet. ni leker JUL I TERRARIET och leguanerna släpar sig trött fram och åter över monsteror, gullrankor och doftpelargon. jag ser gröna, turkosa och violetta lyktor mellan ormbunkarna och allting droppar av regnskog. ser jag tillräckligt länge på en punkt, nog fryser den också. men detta är dumheter, sanningen är en annan.
sanningen ligger under meter efter meter av tyg och overkligt breda täcken som går att bygga bo av medan rummet ligger i mörker och månsken. utanför är ugglelyktan tänd men utöver den är det bara månljus och en avlägsen ton av gatlyktor. långt där inne finns sagor att läsa, hemligheter att avslöja och tid att sova bort. vi lyssnar på laka-koffa och tänder ljus efter ljus i lägenheten. vi behöver ingen vinter vi gör vår egen årstid; den heter
idag stod jag uppe i redbergsparken och såg ut över mitt gbg. sett från den skräpigare delen av staden. hur jag älskar redbergslid! och jag sade blundande med tårar bakom ögonlocken ADJÖ FÖR FAN till året som gått. mina händer skakar, och mitt hjärta rusar. som vanligt. eller, jag undrar, tar folk verkligen hand om varandra? det vet inte jag. i min förryckta och teatraliskt polaroidsuddiga värld tar vi hand om varandra. allt slutar lyckligt. dag efter dag av att komma hem. jag gråter i pannkakorna över sången som strömmar ur radion. och den handlar om kärlek. om allt sådant som jag ljuger ihop drömmar av. jag blir hög och vill inte komma ner. om jag kunde köpslå för ett lyckligt slut, skulle jag göra det då. äventyr gör mig bara sjuk... ett konstaterande är att hur skitigt året än varit, har jag fått ett filmiskt avslut. det passar ju mig, dramatisk och sliskig som jag är. för övrigt gick vi förbi FÅFÄNGEGATAN idag och jag bara, "där kan jag bo det passar ju mig". vi har en egen årstid, den finns oavsett, den heter världen i en glaskula. jag gråter i pannkakorna och det är helt okej. man får det. i mårrans kjolar hänger våta gamla höstlöv, gråbruna och spröda. de går sönder på det jobbiga sättet. men. jag lär mig saker om kärlek, ni kan kalla mig odjuret. lager på lager av brunt hår, gröna ögon och ett alldeles för stort och rött hjärta (trött skratt). ikväll tänker jag gå på maskerad med temat VARA SNYGGAST PÅ JORDEN, odjur eller inte. nytt år till er alla; låt det bli gnistrande, utan specialeffekter men med drömmar. gråt i pannkakorna! och slutligen - tag nu fyra minuter och elva sekunder, skruva upp, lägg er i fosterställning och blunda: belle and sebastian: the fox in the snow. okej vi går vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar