antimetamorfos alt. "je fume trop"

jag lyssnar på fleetwood mac på min nyligen lagade LP-spelare. jag undersöker potentiella outfits att ta med till sthlm i helgen. jag lackar naglarna i den eventuellt femtiotalsrosa nyansen glacier. långhelg som kommer att pågå onsdag-måndag... vi kallar det semester. okej tack. i alla fall en liten. man får liksom börja någonstans och varför i helvete inte i sthlm ungefär. jag svär för mycket (je fume trop). je fume trop; en samlingsbeteckning på allt det där vi aldrig får ut ur våra huvuden och som vi trycker ner oss själva med år ut och år in. vi röker eventuellt för mycket. eller, vi är för bittra och klagar för mycket. så okej, nous fument trop, men vadå. vem fan gör inte det. jag vet att jag har varit FÖR navelskådande under den senare tiden. jag kan inte lova någon dramatisk förändring, men jag kanske, KANSKE, tänker bredda resonemangen lite. ljuga om nya saker. det finns ingen metamorfos; vi är oss själva, obönhörligen och absolut, vi kommer inte att genomgå katharsis och framför allt inte komma ut levande på andra sidan. det kommer inte att hända stora saker, det kan jag trösta er med. (behöver jag förresten nämna att det stormar i gbg. nä.) men okej, har vi då ett vinnande koncept för 2012 eller något annat år det är inte viktigt det är konceptet som är poängen, frågar vi oss osökt. eller långsökt, jag kan inte bestämma mig. det mesta jag upplever som osökt verkar ofta framstå som särdeles långsökt i andras ögon. i klackskor planerar jag att klappra sthlms gator opp och ner. med långa ögonfransar planerar jag att rama in mina semestervyer. med rosa naglar av nyansen glacier planerar jag att skriva ord om kanske inte kärlek men möjligen om närhet. jag kan aldrig behålla nagellacket snyggt längre än ett par dagar. mitt säthilskt klippta hår kommer att kasta och tappa form i vinden, mina ögon kommer att rinna och mina fötter kommer värka. det vet vi. det gör ingenting. je fume trop; det gör ingenting.
[vänder skivan]

om en månad ungefär tar min kalender slut och det är mycket trevligt. är det något jag tycker om är det när jag får köpa en ren, vit bok, tabula rasa, jag får fylla den med ord, tankar, planer, struktur, framtid. att jag alltid och uteslutande blir besviken över en ful handstil, fel vald kalender, fel färger på pennorna, kludd och överstrykningar, det förtar inte den fullständiga lyckan i att få tro att allt blir bra för en stund. när jag tror att bara jag strukturerar upp kalendern i pedagogiska färger och tydliga tider, då får jag saker under kontroll och de kommer att börja FUNGERA. i helvete heller, men det är en annan historia. en historia jag ältat stora delar av hösten och som jag är innerligt trött på att älta men inte kan hindra mig ifrån att älta även om jag egentligen vill börja se framtiden an med förtröstan osv. jag kommer inte trolla, antimetamorfos, jag är full av skit och det kommer jag fortsätta att vara. men... jag vet inte, någonting... till exempel upplevde jag den bästa nyårsaftonen någonsin, nej dagen, alltså inte nyårsdagen, jag upplevde den bästa finaste nyårsaftonsdagen någonsin. man vaknade under det enorma vita täcket, man frågade, "vill du ha våfflor till frukost?" (hallå eller), med alldeles för mycket socker på givetvis, hur annars, man promenerade och det var äntligen lite kallt, man stod uppe i redbergsparken och blundade SÅG ut över gbg. "den skräpigare delen av staden." den är min. det är min del det. majorna kan ni ha för er själva. det var SOL, det var KALLT. man såg klart på filmen om däggdjur (naturfilmseuforin som aldrig avtar!) och sedan skildes man åt och gjorde sig oemotståndliga på varsitt håll. resten av nyårsafton var säkert lika fin som någon annans. hejdå det är inte det det här handlar om, utan om dagen. egentligen är det inte heller det det här handlar om, jag har tappat bort mig och har glömt att vad jag vill komma fram till är att någonting är möjligt bara man får promenera runt i sin stad, ligga i soffan och se på däggdjur samt bli snygg framåt kvällen. anteckna detta, under rubriken meningen med allt/nyckeln till något. vi behöver ingen metamorfos, vi har ju nyckeln.