män på tåg och deras eventuellt musikrelaterade passion

jag var i mitt esse på tåget idag. arg, upprörd och fördömande. tror ni inte att det satt ett par brådmogna unga män plus en brud några stolar fram. jo det tror ni. och tror ni inte att de TALADE MUSIK hela vägen. jo! hela. de talade om nazareth, "har du hört dem?", "nää...", "jo men de har ju skrivit den här, looooove huuuurrtss... lyssna på dem!". de hade en lång utläggning om bruce springsteen (alltså med DE och DEM menar jag männen - bruden höll mest med eller fick inte komma till tals eller var i bistron och köpte exempelvis kaffe och mintpastiller, vad vet jag). de talade om att man måste ta det lugnt med honom. "det finns så mycket..." bruce springsteen har tydligen grejat med sin röst under åren så att han låter annorlunda på hungry hearts. den heter inte hungry hearts, mumlade jag mellan sammanbitna läppar till d som avspänd och road betraktade den undertryckt ilskna rävhonan bredvid sig. de kategoriserade neil young som dödstråkig vilket ju är ett direkt felaktigt påstående då han är uppenbart fantastisk AM I RIGHT, det är jag. de talade om wilco också, samt ALLA övriga rockmusiker/musikkonstellationer med män och gitarrer i huvudrollerna. okej, de pratade om björk också men då hade jag redan diskvalificerat dem för längesedan. medan bruden letade efter mintpastiller kom de in på sitt eget musikskapande. det var som att öppna pandoras ask av brådmogenhet, gitarrplock och manligt konstnärskap av den rent självbekräftande sorten. de diskuterade låttexter och citerade sina favoriter ur den manliga rockvärlden, "...nånting nånting city lights..." den texten gör tydligen att man fångar sig själv. självdistans NEJ TACK. jag misstänker att de hade ett MOMENT tillsammans, och en av dem gav en ögonblicksbild: han stod där på järntorget. såg någon spy en bit bort. såg någon köpa hasch i ett hörn. han var själv väldigt full. då var det liksom bara att gå in i mörkret. här ungefär petade jag in hörlurarna så långt jag kunde och lyssnade på palpitation: I´m absent, you´re faraway, det var det enda rätta. eftersom det hade "rivits ner en ledning" (VEM gjorde det!) i vingåker fick tåget köra via eskilstuna hem. dessutom hamnade vi bakom tåg som skulle få gå enligt sina ordinarie tidtabeller plus ett pendeltåg som skulle få göra detsamma. sammantaget gjorde detta att vi fick en timme och tjugo minuter extra av brådmogen man 1, brådmogen man 2 samt tam brud 1 av kategorin högst sannolikt flickvän till brådmogen man 2, alltså inkvoterad i samtalet och därmed ingen vars åsikter om musik man behöver respektera utan kan bemöta med "mm fast..." utan djupare samvetskval. tur att man har tenta om en vecka och kan fördjupa sig i samhällslandskapets förtätning och annat om organisationsteori. jag undrar om de verkligen har någon passion för musik. jag tror att de har en passion för män.

epilog I:

d: du blir så arg... du är så lättupprörd.

jag (oroligt): nää. jag är normal...
d: ...är du?

epilog II:
jag älskar också män med gitarr, bland annat. jag älskar inte män som älskar män med gitarr. måste de prata om det. måste de visa världen sin kärlek.