nick drake, slas och kaffe

klippor, skär, vatten, lilla stranden, stigar, gropar, horisont. de är kvar, som man visste att de skulle vara. solen är blek och vindarna höga och jag ser med glasiga ögon långt bort. jag kan stå här för alltid. och blicken är fylld av högtidlig tystnad. allt är stilla och ändå lyfter håret i vinden. det borde vara iskallt men på något sätt är det ändå bara lagom. i helly hansen kan man blunda mot vinden och tänka stora tankar om valar, enorma vågor, försöka komma ihåg vad som är vad av antarktis och arktis, tankar om våren, och om sommaren, om hösten, om hela året som sveper runt oss i aldrig mojnande vindar. vi står upp. ibland verkar det som om vi låg slagna men vi står upp. och ändå; hur allt sluts omkring en i en obehaglig närhet som absolut inte är efterfrågad. en överfull spårvagn, mörk eftermiddag, i snålregn, man vill bara hem till sitt nystädade och ommöblerade redbergslid. de kommer för nära. de pratar för högt, de nyser okontrollerat, de är fula i håret och har förskräckliga samtal som man tvingas lyssna på eftersom ens batterier i fonen är slut och man inte får musik. paniken andas en i nacken, som de allra första mumintrollen. de hade kalla nosar och andades i nacken när man nallade av syltburkarna i källaren. den där spårvagnen, den är min. den är sinnebilden av det förbannande trampandet och klivandet, runt och runt, man vet inte åt vilket håll. "såna som oss blir aldrig framme." kanske inte. vi blundar och låtsas oss hundra mil därifrån, exempelvis till en ö i havet, omsluten av varmt vatten och ljumma vindar. såna som vi kan omöjligt veta säkert om det är läge att kasta sig i, eller om det är nu vi lättar från marken och svävar. jag ger fan i alltihop, jag sitter högst uppe i tallen med blå helly hansen som ett enda varmt fluff runt mig. jag har händerna för öronen som jag har när något strax skall sprängas. inte sprängs det, men det hör ju inte hit alls. eller, jag står lugn på klipporna, ser upp mot stugan, händerna i fickorna. mjuka vindar i mitt ansikte och jag tänker, "det är dags för kaffe". jag vet att katten är någonstans, man ser den inte, den kommer nu sen när den kommer. jag skall dricka kaffe och läsa i en bok. exempelvis läser jag slas novell om frötallens sorgliga öde. det är nöjsamt. jag gillar nöjsamt. lugn. och nöje. på ett annat ställe i boken läser jag: I de söndertrasade städerna där ingenting fungerade och allting var tillåtet fann de att tillvaron till punkt och pricka också till det yttre överensstämde med deras inre. apropå europas ruinstäder efter andra världskriget då. men jag tänker på annat, jag tänker, äntligen, en biografi. ingenting fungerar, men allt är tillåtet. ungefär så. uppmuntrande! och nöjsamt, över en kopp kaffe, i en av de snyggaste muggarna. i all nöjsamhet och ytterliga klarhet lipar jag snart i kaffet när nick drake: time has told me tonar upp och även den är en biografi, samt en dedikering från något av mina vansinnen till ett annat. de menar mycket väl, och något blir faktiskt helare, lugnare, snällare. om jag kunde lova skulle jag lova att bli mer nöjsam. det kan jag inte, men jag önskar mig mer och mer av det där tillståndet när man ser igenom allt och sen är det inget mer med det. man dricker sitt kaffe ungefär.