meningen med livet del I: arbeit macht arbeit

det finns ingen anledning att tala om syften, anledningar, mål eller strategi. det är överhuvudtaget inte relevant att fundera kring ett varför. när tillvaron är ett hopkok av andras förväntningar, oro för framtiden, ekonomisk ångest, tvivel på sakers mening och inbördes relationer samt psykologisk och fysiologisk respons på all denna stress... när det är vad man har dunkandes innanför bröstet, har man då inte mött the point of diminishing returns? med det menar jag den punkt när allt vi ger och försöker med och anstränger sig för att hålla flytande, ändå inte tar oss vidare. när ekvationen ansträngning + hoppfulllhet = payback time, snarare ser ut som ansträngning + forcerad hoppfullhet = X. ARBEIT MACHT ARBEIT, verkligen så, och har vi då inte mött gränsen för vad vi klarar av? jag tänker att det är en gräns vi möter många gånger, inget som sker en gång för alla. vilket innebär en del olika grejer. exempelvis innebär det att vi kan lära oss att känna igen när vi börjar närma oss X. och det i sig betyder väl att vi kan minska risken för att möta X så hårt att vi inte alls kan komma tillbaka. skräckscenariot; ändå lever vi nog länge i tron att vi kan klara vad som helst bara vi adderar lite mer forcerade leenden, ansträngning, målfokusering eller något annat gräsligt.

jag gör det i alla fall. kastar mig gladeligen in i väggen gång på gång och kommer ut på andra sidan lite mer cynisk, med lite svartare humor och med större frustration över att ha missat avfarten strax före X, igen. vad jag också kommer ut med, är ett förakt mot och en rädsla för det system som får oss att tvivla på sakers mening av till exempel anledningen att det är svårt att få jobb. föreställningen om lönearbete som själva definitionen av sakers mening och inbördes relationer, uppfyllda förväntningar, tryggad ekonomi och därmed tryggad framtid... det är en jävligt konstruerad definition. och den säger inte nödvändigtvis något alls om folks behov av att motsvara den. behoven är till stora delar också konstruerade, vilket inte är överraskande för någon. men ofta tycker jag att vi pratar om konstruerade behov typ bara i konsumtionshänseende och då missar vi problemet. problem being; det florerar en lömsk, schematisk bild av människan som älskande arbete av typen kapitalackumulerande. människor ÄR typer som arbetar, och som gillar att arbeta. men meningen med arbete är inte pengar. meningen med arbete är kärlek. tove jansson som vanligt, hon sa det, jag säger det efter henne, och Arcade Fire sjunger om det, never trust a millionaire; det gör jag verkligen inte heller. och detta betyder att vi förväxlar meningen med vår egen tillvaro med pengars mening. den enda mening pengar har är att generera mer pengar, alltså ett syfte som per definition står fritt från vilka syften människor än har med det arbetande, levande, älskande, strävande och görande de sysselsätter sig med. genom att vi misslyckas med att distansera oss från pengars syfte, tappar vi bort vår uppgift att formulera andra syften med vår tillvaro och tar helt enkelt över de ekonomiska syftena.

folk är lurade. jag är lurad också givetvis, men vissa andra är jävligt mycket mer lurade. de har byggt en hel politisk ideologi på den i grunden skeva föreställningen om att pengar är våra vänner. pengar är pengar och arbeit macht arbeit, i alla fall när meningen med arbetet är pengar. och vi bor ju i föreställningen om att pengar är mysigt, så det är klart vi arbetar för pengar. jag vill ha pengar, jag är sjukt fixerad vid pengar. för jag har inga pengar. har jag hamnat i UTANFÖRSKAP??!?!?! nå, poängen är att vi inte pratar tillräckligt mycket om att detta är ett konstruerat system att bygga organiserandet av våra liv utifrån. i den konstruktionen inryms lönearbete ICKE att förväxlas med det älskvärda nöjet att arbeta koncentrerat med något meningsfullt för att uppnå meningsfulla syften som exempelvis att det samhälle som består av människor, inte pengar, går runt. lönearbete är i sig en konstruktion, som moderater och andra fanstyg försöker institutionalisera, och lyckas oroväckande bra med får man ju säga. LÖNEARBETE kan ses mer som en institution idag än FAMILJEN (har läst om hur svårt det är att forska på familjen som institution, eftersom man inte ens kan definiera vad som är en familj idag; kärnfamiljen är liksom över och har övergått till ett splittrat koncept med lika många definitioner som familjer).

men! meningen med livet är att dricka öl på en uteservering i den första varma vårsolen. det borde vara en rättighet för alla oavsett om man just den soliga dagen har gått till sitt jobb, utvecklats på jobbet, tänkt kreativt, slavat på ett alienerande och nedbrytande jobb men varit glad över att man har ett jobb och inte är FAST I UTANFÖRSKAP, gjort något meningsfullt med sin eventuellt arbetslösa dag dvs. sökt alla jobb man kan söka över hela sverige och känt sig beredd att flytta "dit jobben finns" (vilka jobb?), ELLER MOTSVARANDE. ni vet mycket väl vad jag pratar om. man sitter exempelvis utanför pustervik. allt är gbg, järntorget, sol, öl, eftermiddag. inga konstigheter. som samlingsbeteckning för allt som inte ingår i den konstruerade meningen med livet bestående av arbete för pengar för pengar för pengar för ekonomisk utveckling som skiter i vilka som utvecklas ekonomiskt och vilka som dör i rännstenarna, visar jag nu följande schematiska bild av människan och spelar följande låt, mary onettes: century, samt  avslutar med följande ekvation:

ARBETE + KÄRLEK = MENING I LIVET (TYP ÖL DÅ).