om att låta vara

käradagboketc, ett svårt trick att bemästra är att acceptera dagar av låg energi, blått hjärta och tung kropp. det är relativt enkelt att konstatera läget. svårare att göra något värdefullt av det. autopiloten är inställd på att antingen 1) köra på i hundra kilometer i timmen och ignorera kroppens signaler, eller 2) att deppa ihop helt och få panik och försöka förändra något/vad som helst i livet bara för att bli av med tyngden. (så ser det ut för mig i alla fall. jag låtsas och antar helt hänsynslöst att det ser ungefär likadant för andra.) dock finns det ett annat konstaterande att göra: jag har ingen lust att välja mellan autopilotalternativen. jag tror att det finns ett HEMLIGT ALTERNATIV NUMMER TRE. jag ska inte leverera någon nylackerad sanning som ingen annan vet och som jag nu frälser världen med. jag ska uppfinna hjulet en gång till på ett vilset och trött sätt:

vara blå genom hemligt alternativ 3) anpassning efter kroppens signaler, såtillvida att man kan känna av när det inte ens är läge att GÖRA saker trots brist på lust/motivation/pepp osv. oftast behövs den där puffen i ryggen för att aktivera sig och inte låta sig förföras av trötthet och opepp, som egentligen mest är hinder för att komma vidare och hålla sig till beslut man har fattat. men, i kombination med den tekniken, måste jag låta kroppen ta plats. titta på sex ANTM-avsnitt på rad alternativt inspelade gamla barnfilmer på VHS, och absolut INTE åka in och träna. min kropp behöver ligga i fosterställning och prutta i soffan, dricka te och möjligen tröttlipa. annars orkar jag inte bädda sängen nästa morgon, ta en promenad i ett visserligen provocerande men ändå vackert solsken, och laga mina matlådor.

detta är mitt hemliga alternativ. inget nytt. bara grottmänniskonivå för en kväll. eller en dag. att låta mig själv gå på sparlåga. att minska ner på intrycken utifrån, att öppna upp inåt och ge plats åt det som är blått/trött/tungt. att låta vara, varken ignorera eller överreagera. sjukt skönt och välbehövligt! det hjälper varje gång, fast det märks inte så mycket. det är snarare så att det märks när jag tar autopiloten till helvetet. själva frånvaron av konsekvenser när jag har några blå dagar, säger mig att, hej, du är fortfarande kvar på banan. ingenting är farligt. i morgon är en ny dag, alldeles sin egen.


här är bilder av en storm som drog in över sjön och dränkte skogen uppe i gävunda i somras. det var otroligt vackert och passar bra att visa idag. för att verkligen se det vackra i stormen, och andra stormar: