jag har ett hemligt ställe där bara jag och möjligtvis en gammal vresig katt får vara. vi kokar kaffe, sitter vid ett köksbord med rutig duk och löser korsord. vänlig morgonsol i kök, silas in mellan pelargonerna i fönstren. särskilt genom fönstret ovanför diskbänken och det hemliga fönstret inne i blå tarrsängen (att dessa fönster vetter åt helt olika håll har inte någon betydelse; det är känslan av morgonsol som är relevant). land- och sjöväder i P1 ur en skruttig radio. under dagen går vi runt ön och ser efter om vågorna blåst något i land eller om något släpats i väg. katten gör sitt och jag gör mitt och vi nickar åt varandra om vi passerar förbi på väg någonstans. man ordnar saker; bygger något, rättar till, hämtar vatten. ungefär växlande molnighet. man smyger in och lägger sig inne i blå tarrsängen under eftermiddagen. ljuset är så underligt här inne, mörkt och lite dammigt. man lyssnar på lunchekot som övergår i sommar i P1. man rullar ihop sig och småsover, hoppas att katten ska komma vilket den inte alls gör, den är upptagen.
om kvällen äter vi soppa, kattskräpet och jag. sedan kommer en ny stämning in över ön. den heter sommarkväll. man kan sitta ute på de solvarma klipporna hur länge som helst efter maten. himlen är världens största och man är mycket liten mellan den och vågorna. katten sitter alldeles stilla en bit bort, med ögonen smala som springor. kisar mot kvällssolen. således: världen är en katt som rullar ihop sig på en solvarm klippa och slickar pälsen.
de där sångerna ekar i himlen ovanför oss. allt är mycket osäkert och det är just det som lugnar en. man tänker på tove jansson och översätter allt som mumin någonsin handlat om, i musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar