om autobahn

kära dagbok osv,
jag sitter i en mörk bil på en mörk väg. det går snabbt. för snabbt. och jag älskar det. allt är svart utom instrumentpanelen och mötande bilars lyktor. de ser ut som diamanter i slow motion och regnet piskar mot rutorna. emma och jag. vi far upp genom dalarnas mörka skogar, sent om natten. vi får för oss att vi är långt ute på autobahn och att vi aldrig kommer komma fram. allt är svart. men i mitt huvud ser jag neonskyltar och bardiskar. världen är en rökig och sliten tysk klubb med soffor klädda i röd plysch. en trött kvinna åmar sig i vad som en gång måste ha varit pole dancing. nu vet man inte, men det är effektfullt. röken slingrar sig i långsamma spotlights som rör sig över golvet. ljuset träffar aldrig ansiktena på männen i hörnen. de röker och halvsover. tänk detta. och lyssna på concretes: good evening. gaspedalen pressas mot bilgolvet och i ungefär fem sekunder är den i botten. vi slungas fram i blixtrande hastighet, regnet mot rutan, neon och toner vindar i huvudet. man skulle kunna dö nu, här. men vi lever. hon och jag i mörka mörka skogen. och det är oviktigt om vi någonsin kommer fram.