om monster

världen är en ståuppkomedisession där klockrena punchlines radas upp i ett bang bang bang bang, varpå amerikanerna skakar på huvudet, skrattar och säger MAN, that is SO sick, your life sounds really really shitty. man dricker sitt kaffe svart som en natt utan måne (detta fungerar endast på da matteo som har stans kanske godaste kaffe); man köper detta dyra kaffe för pengar man inte har; man förbannar livet som student. man dejtar sig själv och staden man bor i. filmen om ens liv går i avancerad slow motion. man räknar måsar som flyger över ens huvud. man räknar muskelspänningar i kroppen, vilket är en omöjlig lek - de är för många.

GP's kulturdel talade i förmiddags om posthumanism. det lät kaotiskt. och det lät ungefär som postmodernism. jag fattade inte riktigt skillnaden. poängen låg i att sluta kategorisera människan och världen genom att betona olikheter mellan oss i stället för de gemensamma (fingerade) beröringspunkterna. en stor bild av de siamesiska tvillingarna i glasburken på naturhistoriska visade på humanismens baksida, enligt mattias hagberg på GP. samtidigt som projektet "upphöja människans värde" försiggick, pekades omänskligheten ut. det som inte var genuint mänskligt, läs normalt, och i sig värt att creddas, blev per definition omänskligt och förkastligt. eftersom de monstruösa tvillingarna absolut inte fick begravas i vigd jord, trottades de ner i en trång glasburk med konserveringsvätska för att folk skulle kunna bekräftas i sin härliga mänsklighet genom att stirra på något som garanterat INTE hörde till den. i ett posthumanistiskt samhälle är vi alla monster eftersom vi alla är olika. det finns ingen norm att väga oss mot. en tilltalande tanke! resonemanget skulle i och för sig också kunna användas i mörkblå ideologisk argumentation om ett individbaserat samhälle. jag blir inte klok på om mattias hagberg vill mig väl eller om han vill ytterligare vill försämra sjukförsäkringen och a-kassan... men jag tänker med ett bistert leende, jag är ett monster.

jag har nästan aldrig känt mig som en naturlig del av något enda sammanhang. det skaver och slirar i konturerna. rundgång: dethär är inte för mig, de vet nåt som inte jag vet, vad gör jag här, var är den hemliga koden, vad är det jag inte förstår, jag har fel kläder på mig, jag pratar om fel saker, vem fan är han solo - jag hatar star wars. det känns som om jag står i ett hörn, mumlandes och dreglandes, tappar tråden, svarar fel. och pratar fel; ofta känner jag att folk inte fattar vad jag säger. jag förklarar och förklarar, det blir värre och värre. och rundgång: jag är flummig, jag är en hippie som inte kan uttrycka sig på chalmerska, varför pratar alla chalmerska förresten? nå, jag kanske borde ligga i en glasburk. men vem bryr sig ungefär. ta på er 3D-glasögon så fattar ni mitt språk.

sommaren kastar en ifrån sig. det här är den påhittade perfektionens tid. man visar sitt liv som man vill att det ska se ut. men om någon öppnar garderobsdörren, då sitter man där stel och skräckslagen. "aporna klättrar på mig" och världen är ett mörkt vatten ute mellan skärgårdsöarna. vad tycker ni EGENTLIGEN om sommaren? just det. ni hatar den. eller, det gör ni visserligen inte, men ni undrar om den inte skulle vara mer magisk. svaret är nej. vi tar det vi får och minns den sedan med blandade känslor. vi skriver långa önskelistor till 25-årsdagen eftersom lyckan köps med pengar och pengar är något vi inte har. vi är monster. vi väntar och ser vad sommaren ger. och detdär gick på rim.