om jag någonsin får sommarprata, eller, ett asigt långt blogginlägg

jag stjäl respektlöst av min vän gergette och leker leken sommar i P1: om jag någonsin. för det första har jag bestämt min avslutande låt. det blir INTE what a wonderful world, hallelujah eller nåt annat personlighetslöst och fnösktorrt. i stället planerar jag att leverera det vackraste vemodets double rainbow, i form av julee cruise: the nightingale från twin peaks. i synnerhet om jag skulle sommarprata en regning söndag. det skulle handla om musik och kärlek. allt handlar om det, jämt.

först ut är top 3 dumpningar jag varit inblandad i genom åren:
3 | "jag måste tänka" del I: ackompanjerat av fyrverkerier, synthpop och dans från jean michel jarre: equinoxe pt. V. det är så jag tänker minnas tiden innan tänkandet satte punkt för ALLT, som jag givetvis trodde skulle hända.
2 | "jag måste tänka" del II: ödets ironi och livet - två skoningslösa vapendragare som tillsammans slår en med hockeyklubba över knäskålarna. rånad och nerslagen skulle jag spela en tårdrypande lykke li: unrequited love. tur för mig att jag har svart humor och gillar ironi (tack 90-talet för att du lärde mig att uppskatta ett odödligt scenario); en genväg till bitterville har nämligen öppnat sig framför mig. jag vägrar ta den. när karin och olof dreijer skrev from off to on med orden I had a dream about deleting, and killer whales, hade de nog blivit dumpade två gånger på samma sätt inom loppet av några månader. men trots mörkret, tårarna, tomheten och den dubbla hockeyklubban - ingen av dessa två första dumpningar slår den som kommer nu.
1 | "lovisa är den perfekta tjejen - om hon bara inte var som hon är": uttalat av min pojkvän från sjunde klass efter att jag dumpat honom. detta som en direkt konsekvens av att han bad mig vara "lite mer som alla andra". jag planerade dumpningen i några dagar men han var sjuk och kom aldrig till skolan så att jag kunde genomföra den! jag orkade inte vänta utan ringde upp och gjorde helt sonika slut. som avslutning på temat krossade hjärtan, spelar jag rod stewart: baby jane och ser framtiden an med förtröstan. alternativt spelar jag eurythmics: thorn in my side. helst båda. får man spela tusen låtar och hålla käften där emellan?

men, apropå krossade hjärtan. jag skulle också använda några minuters dyrbar programtid till min äldsta kärlek: danny. han blev 17 år och var vår jobbiga, klängiga, sorglösa, pälsiga, naiva, kärleksfulla och till slut även dementa katt. (det värdelösa namnet kommer sig av att stora sis var kär i en kille som heter daniel när de gick i tredje klass, men hon kunde inte döpa kattungen till det eftersom kärleken blev så UPPENBAR då. good save syrran!). danny, den här är till dig [två extra sekunders effektfull radiotystnad]. taken by trees: greyest love of all.

från det ena till det andra osv, mitt livs hittills lyckligaste ögonblick, fullt av kärlek, är egentligen längre än ett ögonblick och sträcker sig över några veckor i ett enda snurrigt musikrus. våren 2009 skulle göteborgs indiekör sätta upp kniven, en konsert med temat the knife. vi hade ingen som verkade passa för att sjunga heartbeats. efter en uppgiven auditionkväll prövade lisa, ida, rebecca och jag att sjunga den för varandra bara för att testa. sen fick jag liksom den. den blev min. jag gick på moln och världen var ett extranummer på en hellströmkonsert med fyrverkerier, konfetti, såpbubblor, rökmaskin och mitt gullbergs kaj paradis i kvadrat. sent i maj stod jag ensam mellan kören och hundratals i publiken, i trikåer och strumpbyxor över händerna. med svarta tassar fick jag hålla i solomicken och SJUNGA. minnet av den här tiden innehåller också en svepande rosa klänning, ett leksaksautomatgevär och en galen efterfest på klipporna över röda sten. vi dansade till kl 10 dagen efter, i solen, och vi ville aldrig gå hem. vi satt i långa kramklungor med kinderna mot varandras axlar och blundade. allt kan sammanfattas med göteborgs indiekör: heartbeats, marsipanrosen.

ja... vänner... såhär skulle det se ut på ett ungefär. jag skulle lyckas klämma in min kärlek till den största av dem alla också: nico. jag skulle prata om hur hon sjöng och knarkade ihjäl sig, blev så svag i kroppen att hon en dag föll ner och dog när solens strålar träffade hennes huvud. vilket inte alls är sant; hon dog efter en cykelolycka på ibiza enligt wikipedia. men jag tycker bättre om den mytiska versionen som min första riktiga pojkvän berättade för mig. vad fint han kunde ljuga! som kärleksförklaring till nico skulle jag spela the velvet underground & nico: all tomorrow's parties, som jag i många år klubbat som den bästa låt jag någonsin vetat om.

efter det skulle det vara dags för lite white noise-stämning för att inte blanda ut nico med för mycket färg för fort. jag skulle prata om min kärlek till trams. till synes hjärndöda aktiviteter som varken fördjupar eller vidgar ens intellektuella kapital, men som förströr hjärtat. jag pratar exempelvis om att se top model på teve, att shoppa på gina tricot som har skitmycket snyggt men där jag skäms för att handla - en i sanning GUILTY pleasure (det är slitsamt att vara pretto!), att lägga avancerade frisyrer bara för att det är roligt, och att se barnfilmer om och om igen utan annan anledning än att man somnar lugnt om nätterna av det. trams helar, trams läker, trams blandar ut alla stora intryck och insikter som man i sitt lilla liv kämpar för att sortera ut för sig själv och förhoppningsvis gör till något meningsfullt. det ultimata tramset står sandra för, artisten jag har lyssnat på sedan jag var 10 bast tack vare min storebror som introducerade spektaklet. fullständigt underbar musik, och ja, MYCKET mycket tramsigt - sandra: around my heart.

nu kan ni sätta på sista låten. tack för att ni har lyssnat osv. what a wonderful world.