om déjà vu, tillvarons allmänna försmädlighet och att trots allt sikta mot stjärnorna

världen är en tågstation vid alltings ände där klockorna stannar, fåglarna tystnar och trafiken fryser stilla. för någon minut stelnar allt inuti mig och jag tänker, inte en gång till; jag känner blodet rinna runt i mina ådror, hör pulsens tunga hamrande innanför tinningarna, ser fingrarna skaka. det svartnar för ögonen, och, visst händer det. en gång till.

nå. en gång för länge sedan målade jag kvinnan med jorden på sina axlar. detta säger mig, idag, kanske något om hur stark jag är. jag har haft allt på mina axlar förr. jag kom ur det som hade jag passerat genom glittrig rök och uppenbarat mig förvirrande lik marilyn monroe, cher eller madonna. ribban är satt, och den ligger högt. världen är inget annat än ett NEBC (never ending boost camp), ett uttryck som jag nu officiellt myntar. glöm aldrig var ni läste det först. 

min vision av NEBC innebär att få ligga i fosterställning och suga på tummen framför teven - förslagsvis något så jordnära och svennigt som sommar med ernst. det innebär också att sätta på sig röda skor och köpa dyrt fairtradekaffe, sitta med sina långa ben nonchalant uppslängda på en stol tillsammans med sin laptop och se SNYGG ut av ingen särskild anledning alls. det innebär att köpa gammelrosa läppglans från estée lauder för pengar man inte har. det innebär att diskutera livets otröstliga försmädlighet med sin bästis kim, så ingående att man till slut skrattgråter åt ironin i hela skiten och får ont i magen av DET i stället för allt det andra. det innebär att sluta spela stark och ringa till sin andra bästis emma om kvällarna för att säga godnatt, varpå hon kallar en tove jansson ungefär. ibland (alltför sällan men ändå) innebär NEBC att prata långa timmar med den äldsta bästisen janna och slippa skämmas för något enda alls i hela världen, bara spy ut allt och få kärlek tillbaka. just ikväll innebär det att klä upp sig i en skimrande blå klänning och svarta heels och gå på filmquiz med linnea. för omväxklings skull säger jag idag, UTAN sarkasm, tack livet. jag väljer det. orka stirra på allt som är nerpissat och ruttet liksom. nä. 

jag lyssnar på sommartoppen och lever drömmen om, ja jag vet egentligen inte, men om livet som en film. tips: gör detsamma. eller, sätt dig någonstans där du kan ha hög volym, lyssna och dagdröm. det är hett. det är peppande. det är frigörande. vägra stå med båda fötterna på jorden. kasta dig ut och blunda.