om meddelanden, augusti, peps och om att behöva en hobby

käraste dagbok var har du varit hela mitt liv. jag vill berätta för dig om augusti, årets kanske mest magiska månad. man förstår den inte, det är ett som är säkert. är det något man vet så är det just det. de bara: "nu är det höst!" och jag tänker: "va, nää... är det? inte! eller...?" och är det det? höst? i helvete heller, tänkte jag och emma. vi hyrde ett vrak och for upp till gva. nu har hon sett min stuga, min skog och min sjö i solnedgång och dimma. vi har tryckt inne i stugan som murkna paddor i fem dagar, ätit mat och transfetter, druckit kall folköl och skvallrat om livets fallgropar, långnäsor och slag under bältet. med andra ord har vi haft spa. varvat med paddkollot har vi bilat runt i dalarna, finkammat loppisar och träffat mina homies janna och maja. framför allt janna. vi rövade bort henne. vi slängde in henne i vraket, tryckte en folköl i näven på henne och pressade "gasen" i botten. ett mycket filmiskt ögonblick; vi for med "gasen" i botten på vraket under några sekunder, susandes i blixtrande hastighet (så gott det nu gick med den galna gamla käringen till automobil), lyssnandes på robert miles: children, i skarpt solsken, på bron över siljan till siljansnäsland. världen i en glaskula, ungefär.

och ändå är det höstlängtan i vindarna nu. jag kände det när jag stod med tussiga tjockstrumpor i gummistövlarna och såg ut över mina sedan länge slagna ängar uppe i gävunda. min sjö hade en kall disig rök över sina stilla vatten. sparvhökarna hade lämnat gården. och jag känner det här på redbergslid; jag vill krypa in i den svarta kavajkappan jag hittade på alelyckans loppis igår, och snurra en tjock halsduk om halsen, och sminka med sot runt mina gröna ögon så att de ser hemliga och mjuka ut. dagarna i augusti bär på så många kryptiska meddelanden och nästan ingen jag känner klarar riktigt av att hantera dem. vi är försvarslösa. vi önskar att vi växte upp någon gång och samtidigt aldrig någonsin. vi önskar att vi kunde köpslå om tiden. sommaren kastar en ifrån sig, och den känslan, den innfinner sig per definition INNAN man landar där, med tumvantar om tassarna och halsduken surrad upp till öronen. den är ett vakuum och ett oheligt ingenmansland där vi snubblar runt och runt. eller står vi som förstenade och undrar vad det är frågan om. vi tänker, vem skall rädda oss nu. nästa gång solen går ner blir den sista. eller nästa gång, det blir den sista. den får aldrig gå ner då dör jag. men faktum är att luften redan är skitkall om kvällarna och om nu ändå solen dröjer sig kvar, då står man där som den idiot man är, fullständigt avslöjad i någon form av SANDALER i ungefär nio grader celsius. man behöver raggsockor. man behöver tjura och på hundra procent allvar lyssna på peps blodsband: onådens år. alltså; man behöver en hobby. (tips: börja i göteborgs indiekör. rita fladdermöss i 3D. skaffa hem en kattunge från djurens vänner och döp den till Sockret.) jag ÄLSKAR hösten!