om mina gubbar del II: I LOVE YOU i ett fönster

* man i grön mustach. stockholmska. träningsnarkomani. espresso. småprat om kvällarna. det är hubert. han bor mitt emot mitt gamla hemtjänstkontor med fönster ut mot gatan men där syns han aldrig. vi lärde känna varandra under tiden på café publik. han är en som glider förbi andra långgatan, rituellt, ett måste, en osynlig lag som gör att det inte blir kväll om inte hubert tagit en espresso på publik. nu träffar jag honom mest på kino men. lagen är densamma. vi avhandlar dagens träningshybris, hur han gör småpojkarna avundsjuka på alla tyngder han lyfter på sina armar trots "sin ålder". vi avhandlar den ständigt pågående kampen för att skapa mening i tillvaron som annars flyter förbi en med ett höjt ögonbryn och en obrydd blick över axeln. hubert lyfter skrot. jag gör mitt. kampen är densamma. man kan även göra det med hjälp av överraskning! en gång klagade jag där bakom disken, över att allt var så tråkigt och inget hände och inte ens fyllde man år eller whatever. hubert pep iväg och kom tillbaka med en kartong från steinbrenner & nyberg. ofödelsedagsbakelser till mig mitt i den vissna jobbdagen som utspelade sig mycket långt från min egentliga födelsedag! man smällde av och dog och så var den dagen räddad. man tänkte, note to self: mening i tillvaron <--- bakelser på en ofödelsedag.

en annan gång, när vi drack öl och inte espresso, diskuterade vi ett problem med svenska språket. på engelska kan man säga I LOVE YOU alldeles obehindrat till dem man blir varm av, vill ha i närheten, blir glad av, mår bra av, blir stark av, ser stjärnor av. man kan mena alldeles lagom mycket. ibland menar man att man älskar, det är inte de gångerna jag menar, utan jag tänker på alla de där andra gångerna. och då blir de svenska orden så fel. "j a g ä l s k a r d i g" - fånigt! de förstör i stället för att bygga upp. man går för långt, man tappar det, man får ont i magen efteråt, man är en åsna. och man behöver något annat, något att ropa till vissa av sina vänner. efter många öl på publiks bakgård vinglade jag hem för jag skulle upp och jobba på hemtjänsten dagen efter. och vad ser jag när jag hålögd hasar runt och rasslar med nycklar ute bland örgrytes darriga gamla ugglor, i ett fönster någon våning upp, upptejpade ord i vitt papper, mycket synligt mot gatan:

I LOVE YOU