jag är min egen maria montazami

mina YSL-glasögon är smutsiga. det är de jämt. jag ser världen genom en kladdig hinna av smuts, matrester och fett. undrar om det är därför jag har så bitter humor. jag äter inte pastellrosa cupcakes till frukost och jag fotar dem inte och lägger upp på min livsbejakande blogg. jag skulle däremot KUNNA fota min frukost. jag funderar på att börja med det. fil och flingor. eller gröt. kaffe med mjölk från en i och för sig snygg kaffebryggare från 70-talet men som luktar svagt av kiss. macka. livsstilsinspiration, någon? men om jag pudrar gröten med florsocker, silverkulor och FROSTING från amerika? nå, jag är inte underbaraclarabruden. jag poserar inte i 50-talsklänningar dagligen. mitt hem är inte välstädat. det ligger hår över hela golvet trots att jag dammsuger jämt; det tar mig ungefär en timme att fuska fram volym i håret efter duschen och ironiskt nog får typ tre nävar hårstrån sätta livet till varje gång. (jag klagar hos min frisör, och min frisör, han säger åt mig att sluta jama och fortsätta borsta håret.) icke desto mindre - vem fan fuskar inte?

1] maria montazamis hem är brunt och fullt av TASSELS

2] hennes hår ser ut att vara köpt på butterick's

3] hennes hund ser ut som uppvispad äggvita

4] hennes kläder består uteslutande av för långa jazzbyxor i ungefär plysch samt fladdriga tunikor med spaghetti-axelband

5] hon har gjort en kokbok med DEN BLÅ SKÅLEN som enda garanti för att det ska bli gott...

och ändå är hon så f u c k i n g a d o r a b l e f a b u l o u s att man älskar att titta på henne. I don't get it.

följaktligen kliver jag runt i mitt håriga hem med heels jag inte har råd med. jag smetar på mitt JELLY KISS eftersom det ger den perfekta färgen på läpparna (det gäller att passa på när man ändå aldrig hånglar med nån). jag tittar slaviskt på ANTM och jag gillar helt ärligt tyra banks. och jag har spetsgardiner i köket. men inga cupcakes, jag lovar! mitt alterego MÅRRAN däremot, hon går i gummistövlar och stickad tröja uppe i västra Dalarnas skogar. jag tackar högre makter, mitt intellekt och mina föräldrar som givit upphov till detta intellekt, för att jag har mårran. jag är min egen maria montazami för jag fuskar så att jag kräks ibland. då hänger jag med min kompis mårran. vi hasar runt på ön, dränker oss mellan klipporna ibland och grälar med katten. vi har otvättat (platt) hår, mjukisbyxor och en särk med alfons åberg på. vi lyssnar på vår oupphörliga inre monolog och önskar att vi kunde hålla käften; det kan vi inte. livets cirkel och annat hippiebullshit går ut på att pendla mellan sina sjuka jag. det finns inget nirvana. tricket är att hålla sams med sig själv medan man snubblar runt på gbgs gator och försöker fatta vad det är frågan om. mårran, montazami och jag. vi äger.