kärleken, eller, om mina gubbar del III: olle dricker espresso

** dubbel espresso-mannen hette han länge. café publiks favoritstammis, utsedd i en omröstning bland oss i personalen under något kvällsmöte. han går även under namnet olle, och han dricker espresso. dubbel sådan. man kände inte olle, men man kände att han var sympatisk, vänlig och intresserad. och här står vi nu,  snart sex år senare, och han är fortfarande allt detta. dricker säkerligen fortfarande espresso. café publik existerar inte längre i egentlig mening, men när jag springer på olle på kino, hagabion eller nya publik, då är han vänlig, sympatisk och intresserad. och glad; jag får största kramen varje gång och utropet "lovisa!". ja tack, och vi diskuterar grafisk formgivning, brian eno, fladdermöss i 3D och barnböcker. en särskild hälsning till mig och syrran som länge befarat att vi tappat förståndet och gått i barndom eller snarare stannat där sedan 1980-talet: ju mer barnböcker och -film man omger sig med, desto hälsosammare är man. tydligen! eller också är olle lika förtappad... "lovisa, jag är en gammal man, 40 år, och jag vet, man växer aldrig ifrån det." okej då vet vi, stora ris! det finns tusen hemligheter jag vill berätta för olle. jag litar till hundra procent på att han skulle förstå. han tycker om mig. och jag tycker om honom. bara så.

förresten. om alla hemligheter; det finns så många kärleksbrev att skriva, till er som finns här runt omkring. det finns så många bilder att ta, så många ljud att spela in. så många slow motion-klipp på oss att se på fladdrig projektor...
vi far genom skogen i hundra kilometer i timmen. 

vi sitter med varsin folköl och väger på stolarna och pratar om havet som scenisk föreställning. 

vi håller varandra hårt och gråter båda två och minns inte vem som var ledsen först och egentligen. 

vi sitter i röda plyschsoffan och ser på spåret på teve och gissar rätt på MOTALA innan ens första ledtråden kommit. vi häller i oss kaffedrinkar klockan ett på natten eftersom det ju alltid är en smart tidpunkt för sprit och koffein. 

vi sitter på balkongen som är överfull av hemodlade grejer och spelar yatzy ungefär femton gånger i rad. vi går på tusen loppisar och letar efter gammalt skräp som klär oss mycket bra.

vi cyklar ut till havet och sitter på undanskymda klippor hela eftermiddagen och badar medan vi piper av förskräckelse. 

vi har älskat varandra sedan vi var tretton år.

vi ser på varandra idag och minns hur vi satt i mitt kök och skvallrade om våra eländiga liv och sa allt det där man inte ens orkade berätta för normalt folk men vi sa det till varandra.

vi använder varandra som dagbok.

vi går i klackskor och viftar med slagborr.

vi har hela livet på oss.

vi ser på naturfilm sex timmar i sträck och glömmer att äta. vi tittar på varandra, plötsligt gapandes med tungorna hängandes ur våra munnar, vi säger GAHHH, ögonen stirriga och desperata som vore vi galna, och det är vi väl egentligen. 

om man ser det på det här sättet, alltså, om man ser på de här i sig små händelserna, då har jag ett fantastiskt och filmiskt liv, fattas bara en projektor med flimrande bild. och ett soundtrack. den här är fan till er. hellström: mississippi kan vänta (en gång kunde jag en annan text, jag visste att jag hade hört den i sången men sen var den bara borta.

"åh håll mig, åh håll om mig

som ingen annan kan

jag kanske aldrig mer får se dig

det här är vår sista chans

/.../

åh håll mig, åh håll om mig

som ingen annan kan

jag kanske aldrig mer få se dig

det här är vår sista dans...") varför man nu aldrig skulle se varandra igen. det är ju nonsens. vi ska alltid vara tillsammans!