AKT II, eller, krokodiltårar i den dyigare delen av skogen

jag trodde länge att krokodiltårar var riktiga tårar. så är ju inte fallet,  http://sv.wikipedia.org/wiki/Krokodilt%C3%A5rar, men jag trodde länge att krokodiltårar var de sorgligaste tårarna av dem alla. det lät som så stora, tunga, salta, uppgivna, hjälplösa, hopplösa, slutgiltiga tårar. likblek i den dyigare delen av skogen, ungefär. inget filmiskt avslut på ensamheten. och som jag kände igen mig. eller jag menar, varför tyckte jag att det lät som allt det där, om inte... nå. utan badbyxor i träskmonstrets käftar. det finns så många böcker att skriva. eller leranimationsfilmer att göra. halshuggen med pipan på sned. osv osv osv. gram parsons sjunger, I hope you know a lot more than you're believing... just so the sun don't hurt you when you cry... han fattar precis, och jag har alltid gråtit krokodiltårar till den låten. alltså riktiga, inte som ett uttryck för hycklad eller spelad sorg. jag har mina hobbyrelaterade aktiviteter. om man nu kan kalla dem det. en hobby är att iordningställa ett herbarium, samla fjärilar, skalbaggar eller frimärken. jag skriver blogg. jag bygger spellistor. jag löser korsord. eller nåt. kören... den är en besatthet snarare än en hobby. eller det kanske är det som är en hobby. hemulen är i det närmaste besatt av sina samlingar. novellen dockskåpet, jansson förstås, handlar om en man som får en knäpp och börjar tillverka ett hus. jag vet inte, alltid flyr man väl från nåt. tarzanbadbyxor i likblek sol. varför tjatar jag om badbyxor nu? hm, i alla fall... hobby. man höjer ett ögonbryn åt sig själv och går vidare.

HIT!

>> en bortglömd dansbana, i den dyigare delen av skogen. bland granar, sly och mossa; något som en gång måste ha varit vårkvällar av spunnet socker, lyckohjul, frasiga klänningar, förhoppningar. vi finner oss trampandes bland violetta gamla paljetter och skärvor av svunnen tid, vi hör rostiga lyktor gnissla i vinden, ingen kan ha varit här på mycket länge. men sedan, en rörelse i ögonvrån. något som stryker förbi bakom en trädstam.

de som blev kvar. de som aldrig gick hem. över deras huvuden har skogen vuxit, genom deras kroppar har den omärkligt och tyst invaderat, tagit över dem. och samtidigt, förstelnade och skeva dansar de till gamla sånger som fortfarande vindar i deras öron, som om allting fortfarande var möjligt. vi trodde oss ha hittat en hemlig plats men inser nu att skogen kryper av dessa kvarglömda oknytt, huldror och dansjävlar. det här dansgolvet är deras och vi kommer inte undan. vi kan ingenting annat göra än att kliva fram vi också. 

vi har redan glömt vad vi gjorde tidigare under dagen. ingen bryr sig om var vi kom ifrån och ingen frågar hur vi hittat hit. var och en dansar i lätt hypnos under majestätiska tallkronor. miljoner filmiska ögonbilck; det slår gnistor om oss, skogen ekar, pulserande toner, alla känslorna är utanpå kroppen. kylig gryningsdimma kommer ljudlöst att flyta in över blåbärsris och ljung, fågelkvitter kommer att följa oss när vi utmattade, lyckliga och sentimentala leder våra cyklar hem över ängarna. men det där, ett annat liv, för nu existerar bara vårnatt, dans, slutna ögon, stjärnfall, tidlöshet, kryp, huldror, vad som helst, tusen timmar av kärlek till musik som lever, som går under huden, och som aldrig tystnar. >>

finnes på andra långgatans skivhandel för 80 SEK från och med torsdag - först till skogen får dansa med huldran!

hålet i skogen, osv, man ser sig om över axeln och konstaterar att skogen är full av träd och mörker men tom på folk som kommer för att hämta en. låt kräken dansa. låt skogarna skalla. och jag vet vilken skog. dalheden. eller kullarna däromkring. jag skall fota dem i sommar, jag lovar, sen skall ni få se. 

så länge underhåller vi oss med att verbalisera hålet i skogen, som hade jag inte snackat nog. som hade jag inte redan känt av det förbannade hålet i årmiljoner. och dessutom förhalas alla eventuella insikter om att ingen tänker hämta en där i träsket av de idiotiska texter och subtexter som förmedlas via allsköns populärkulturella kanaler. åt helvete med dem och åt helvete med melodramatiska utspel om att folk inte klarar sig utan THE ONE. det är ofta typ mariah carey eller lars winnerbäck som inte klarar sig utan vederbörande. ok jag raljerar. men hellre det, och hellre sticka ut hakan och vänta på en käftsmäll, än att såsa i soffan framför nåt jävla teveprogram. t.ex. kobra som ju alltid varit fantastiskt men på senare tid blivit lite larvigt. åt allt detta kunde man gråta krokodiltårar fulla av frustration, besvikelse, självförakt, tvivel och tristess. OCH/ELLER, så kan man komma till LOFTET 28 APRIL och dansa ut all skit. om någon envisas med att dansa av lycka, eller av KÄRLEK, då lovar jag att hålla käften och inte lägga mig i. alla behöver inte vara lika svarta i ögonen som jag. strandad utan badbyxor på öde ö full av monogamer. vilken hemsk historia! kom till loftet. där får man dansa av vilken anledning man än kan tänkas bära på. ölen kommer att flöda, dansstegen att hypnotisera, hjärtat att pulsera. jaha, SÅHÄR kan jag beskriva min senaste hobby, robyn: none of dem; godnatt!